onsdag 25 november 2009

En obekväm sanning

Nej då, du kan tagga ner.

Ty detta inlägg handlar inte om klimatproblemen eller invandrarfrågan.
Inte om arbetslösheten eller skupelfria 40-talister med miljonbonusar.
Inte om det kapitalistiska oket som i stundande jultider ligger över oss som en stor blöt filt eller om missnöjda ungdomars fullständiga oförmåga att organisera sig och rikta sitt missnöje och sin vrede Uppåt, mot makten, istället för mot varandra.
Inte ens om gatuvåldet, plågsamma djurtransporter eller hur vi behandlar våra gamla.
Det finns så många andra bloggar som avhandlar dessa ting och med långt smartare formuleringar och fyndiga poänger än jag någonsin skulle kunna åstadkomma.

Nej, den obekväma sanning som det handlar om låg i att jag på något obegripligt sätt lyckats få med en socka i byxbenet när jag tog på mig mina byxor igår morse.
Hur den hamnat i mitt byxben är fortfarande en gåta även jag har mina aningar. En något större gåta är hur jag lyckades att undgå dess närvaro under hela morgonen.
Man skulle kunna tro att en socka i brallorna skulle kännas en smula obekvämt och att detta borde upptäckas relativt omgående.

Döm om min förvåning..

Denna socka ville dock inte ge sig tillkänna förrän ungefär halvvägs till skolan då den yrkade på min uppmärksamhet genom att börja skava i mitt vänstra knäveck.
Modet var emot mig också. Smala byxor gör att man inte kan leta med handen upp längs byxbenet för att åtgärda problemet. Detta var den enda alternativa vägen att fixa hela saken då jag på intet sätt har någon ambition att knäpp upp och börja treva. Jag misstänker att detta strider mot minst en lag för att inte tala om vanligt folkvett.

Intrigen tätnar..

Jag ska inte förneka att det kändes Lite häftigt när jag på stadens huvudgata på bästa Joey Labero-manér drog sockan ur kläderna och stoppade den i väskan som om inget hade hänt. Till många morgontröttas förvåning.

Detta kanske säger mer om Mig och mitt sätt att hantera kläder snarare än om smala byxor och förrymda sockar men det kanske förgyller någons vardag att slippa tänka på alla allvarliga och pretentiösa saker som vi ständigt tvingas ta ställning till i vårt samhälle.

En förrymd socka - en obekväm sanning

5 kommentarer:

Tess sa...

Hahaha, underbart!
Skriv mer Mattias!

Mattias sa...

Tack kära Tess. Måste lära mig att tygla min lust att skriva bara. :)

Anonym sa...

HAHAHA
DAMN den här var grym. Jag vet minsann hur den hamnade där och jag kråmar mig av lyriskt skratt!

Mattias sa...

Tack för det fröken X. :) Det kanske kan ge lite perspektiv på tillvaron. För någon.

becka sa...

Jag vet hur den har hamnat där.. för EXAKT samma sak har hänt mig.

Förra gången du tog av dig dina byxor tog du samtidigt av dig dina strumpor. Sådär på en gång liksom. Vilket gjorde att strumpan följde med din fot en liten bit när du tog av dig byxorna.

Så nästa gång du tog på dig dessa byxor så låg en liten strumpa och gömde sig.

Kul att du skriver igen!

Vi ses på matlådelunchen i morgon!