Idag är jag lite gnällig.
Jag har fastnat i en existentiell frågeställning.
Det kan bero på att jag lever på ingenting och började mitt sommarvikariat på mitt gamla jobb idag.
Jag tycker inte om mitt gamla jobb men trots det är jag tacksam att jag kan jobba där i sommar.
Vilket på något sätt får mig att må ännu sämre. Jag är tacksam för att få jobba på ett jobb som jag inte gillar.
Det är tufft att vara idealist när man är i händerna på de som sitter på makten - pengarna.
Är pengar lycka? Jag vägrar tro det. Ytterligare ett ideal som jag har. Detta till trots så kan jag inte neka till att jag hade varit lite gladare om jag hade haft några hundra mer på banken så jag slapp äta Eldorado köttbullar.
Mikael Wiehe skrev en gång i en av sina sånger - "Ska jag sälja mig för pengar så ska jag ha vad jag är värd"
Den meningen återkommer i mina tankegångar. Det låter som någon som svikit sina ideal. Eller gör det?
Får inte ordning på det.
Det finns dock fördelar med ett jobba man inte gillar: Jag slipper svälta och jag blir jävligt motiverad att fortsätta i skolan.
Detta är för övrigt sista sommaren jag jobbar har jag bestämt. Jag har inte haft semester på 8 år har jag räknat ut. Har alltid varit behovsanställd och inte haft någon semester eller så har jag studerat och varit tvungen att jobba under sommaren.
Men detta ska bli den sista.